Barriärer mot digitalisering i hälso- och sjukvården

Igår började jag att läsa i de första sidorna i Eric Topols The patient will see you now.

I inledningen skriver författaren om ett avsnitt från serien Seinfeld år 1996 där man tar upp frågan om patientens tillgång till sin egen journal. Blev nyfiken och tittade på avsnittet igår och skrattade först. Men sen tänkte jag på skillnaden, eller kanske brist på skillnad, från scenerna i avsnittet och de scener jag själv har varit med om i dagens hälso- och sjukvård. Dels som patient och dels som regionpolitiker. Då fastnade faktiskt skrattet i halsen. Vem äger informationen om dig? För vilka är journalen till för? Vad är journalen till för? Journal via nätet är ett mycket viktigt beslut för att stärka patientens ställning i vården men även för att jämna ut maktförhållanden mellan profession och patient. Det kan låta självklart men det är det inte för alla... Detta faktum har lett till att jag har funderat mycket kring våra egna barriärer inom hälso- och sjukvården som hindrar en snabbare digital verksamhetsutveckling. Lina Nilsson, forskare Blekinge Tekniska Högskola har skrivit en intressant doktorsavhandling, Social Challenges when Implementing Information Systems in a Swedish Healthcare Organization Hennes forskningsresultat har fått en alldeles för lite spridning samtidigt som de barriärer hon lyfter, t ex yrkesstolthet, rädsla för att bli novis igen eller makt, knappt har reflekterats över när vi inför nya IT-system. Under Vitalis i april samlades alla vi östgötar för ett eget dialogseminarium. Där var Lina Nilsson en av föreläsarna och av de närvarandes reaktioner och frågor märktes att det finns ett stort behov att prata om mjuka barriärer som egentligen nog ska ses som hårda barriärer.

Jag har listat flera barriärer av olika allvarlighetsgrad som jag har sett i region Östergötland. Den listan hoppas jag få diskutera med andra politiker, myndigheter, tjänstemän och verksamhetsföreträdare. Förutom ovan nämnda barriärer, som handlar om ett professionsperspektiv, anser jag att politiken alldeles för länge har tillåtits sitta på läktaren och applåderat enskilda digitala projekt. Det är en situation som är ohållbar i längden. Vad tror ni behövs för att politiken ska vara en del av laget och på så sätt lösningen? Vilka barriärer ser ni och hur tar vi oss runt dem eller över dem?